Konstfack

Master / Ceramics and Glass

Materiality is a deceitful bedfellow as it is a term that is often used to escape problems containing demands for formulation and issues of responsibility. Materiality is at times an oasis for craft; the sensuously photographed artisans with fingers kneading wet clay, ancient tools shaping glistening, hot glass splashed by beads of sweat from a bare (preferably male) torso on the backdrop of a worn concrete floor. Bodies shaping material for content that will remain unexamined. It is the hands of the privileged that count (as opposed to all other handiwork which is not romanticized), and a desire from those sick of theory, who want materiality and “silent knowledge” as an alternative to something else. Not a field of its own, sprawling and diversified; rather an excursion from another. Materiality has been squeezed dry. And then you have the students, chipping away to create an image of what materiality could also be – the wet clay is not slippery, but fairly dry, the sparkling glass is not anxious to please but intent on asserting itself. Here you will find one of the contemporary movements in crafts; the investigation of materiality with no demand for sanctuary from all other issues in society to which there are no clear answers. On the contrary, here you will see and feel a materiality that includes issues and welcomes both theory and practice.
This year’s students from the Ceramics and Glass master’s group all have a solid and very demanding materials education behind them. As the extreme sportsmen and women of crafts they have learned their materials and now put their skills to use by pushing the boundaries of their practice. Whilst through their skill they stretch the materials’ potential, the motivation for this is tightly interwoven with the issues they want to work with. They recreate and examine the frameworks of the traditions that they want to develop. This is after all what students do. They develop and create potential new paths for themselves, as a way of examining and understanding our times and the practice of crafts. Here, materiality competes and negotiates with many other concepts, and the students’ work shows that this stands up to scrutiny. It is a most promising introduction to what is yet to come. A most promising introduction to everything that they want to and have the knowledge to do. Everything has finally come to an end, so that everything can finally begin.
 
Zandra Ahl, Professor of Ceramics
Materialitet är en bedräglig vän att hålla i handen. Eftersom det ofta är ett begrepp som används i en flykt undan jobbiga problem innefattande formuleringskrav och ansvarsfrågor. Materialitet är ibland konsthantverkets lilla oas för sinnligt fotograferade utövare med fingrarna knådande våt lera, uråldriga verktyg som formar glittrande hett glas som träffas av svettdroppar från en bar (gärna manlig) överkropp mot fonden av ett nött betonggolv. Kroppar som formar material till innehåll som inte ska granskas. Den priviligierades händer som räknas (till skillnad mot allt annat handarbete som inte romantiseras). Och så en vurm från teoritrötta som vill att materialitet och så kallad tyst kunskap ska vara ett alternativ till någonting annat. Inte ett eget område spretigt och diversifierat, utan en utflyktsplats. Materialitet är sönderkramat. Så kommer studenterna och knackar fram bilden av det som materialitet också kan vara; den våta leran är inte slipprig utan ganska torr, det glittrande glaset är inte behagsjukt men tar plats. Här finns en av inriktningarna inom samtida konsthantverk. Att undersöka genom materialitet, men utan att för den skull kräva en fristad undan resten av de frågor som är ovissa i samhället. Tvärt om. Här syns och känns en materialitet som inkluderar frågeställningar och välkomnar både teori och görande.
Årets studenter från mastergruppen Keramik och Glas har alla en gedigen och mycket krävande materialutbildning bakom sig. Som konsthantverkets extremsportare har de lärt sig sina material och nu använder de kunskaperna för att förflytta gränserna för sin praktik. Samtidigt som de alla vidgar materialets möjligheter genom sin kunskap så är motivet till detta tätt sammanflätat med vilka frågor de vill arbeta med. De skapar och granskar de ramar som finns för den tradition de vill utveckla. För det är ju det studenterna gör; de utvecklar och skapar en ny möjlig inriktning för sig, som ett sätt att läsa och förstå vår tid och den praktik som är konsthantverkets. Där trängs och förhandlas materialitet med mycket annat och studenternas arbete visar att detta tål att granskas. Det är en fantastisk start på vad som komma skall. En fantastisk start på allt som de vill och har kunskap att göra. Nu är allt slutligen över så att allt äntligen kan börja.
 
Zandra Ahl, professor i keramik