Silvana Lagos
“To hear is to be subject.”*
Can sound penetrate beyond language? Is it a language of its own, a language without barriers or parameters and non-specific or defined by geography? Is it a language that relies purely on resonance? And what is resonance, can it be defined in a way where it does not evoke or suggest?
Redefining the hierarchal structure and elitism found in words, words that can be relevant or irrelevant, one may seek to search for a meaning or let it pass undefined, perhaps let it be filled with uncertain assumption, sound on the other hand, is integral to a bodily function, its visceral reaction is penetrative beyond awareness. It is in fact antilinguistic in its nature. However it is defined by its visceral connotations.
So what does it mean to be involuntarily exposed to sounds, music for sake of this argument, in a public space, to know that we automatically react to sound in a visceral way? What does it mean to experience this in such a way, in such a space? In such a manner? Does this then forth involuntarily connect us, to a set locality? To each other? To we form a composition with one another in the architecture of sound? How are we composers in the spatial experience?
Exploring the corporeal specifics that are unique to the sound heard, as well as the universal aspects of the sound. We almost instinctively recognize a heartbeat; we associate a rate or repetition to what we perceive to be a heartbeat. What we in fact hear is the echo that the sound makes within our ribcage, making each heartbeat not only unique in its self but also relevant to our inwardly space. What does it mean to record such an intimate sound, and play it in a public space? What does it mean to place this intimacy outside, but to also invade the personal space yet again, by playing these sounds back at a specific frequency and in such a manner where one cannot avoid feeling the sound, not just hearing it.
*Paul Hegarty. Noise/ Music: A History. Pg 4.
Kan ljudet tränga in bortom språket? Är det ett språk i sig självt? Ett språk utan gränser eller parametrar eller definierat av geografi, ett icke-specifikt språk? Är det ett språk som förlitar sig endast på resonans? Och vad är resonans? Kan det ens definieras utan att antyda eller föreslå?
Om man omdefinierar den hierarkiska och elitistiska struktur som finns i ord, ord som kan vara relevanta eller irrelevanta, så kan man välja att leta efter mening eller låta det passera odefinierat, kanske låta det fyllas av osäkra antaganden. Ljud å andra sidan är en del av en kroppslig funktion, det ger en sinnlig förståelse som går bortom medvetandet. Ljudet är antispråkligt till sin natur, hur det än definieras av sina sinnliga kopplingar.
Vad betyder det att ofrivilligt utsättas för ljud, musik till exempel, i ett offentligt rum, när vi vet att vi automatiskt reagerar på ljud på ett sinnligt, omedvetet plan? Vad betyder det att uppleva detta på ett sådant vis, I ett sådant rum? Kopplar detta ofrivilligt ihop oss med en viss lokalitet? Med varandra? Bildar vi en komposition med varandra i ljudets arkitektur? Hur är vi kompositörer i den rumsliga upplevelsen?
Ett utforskande av de kroppsliga särdrag som är unika för det hörda ljudet, liksom de universella aspekterna av ljudet. Vi känner nästan instinktivt igen hjärtslag - vi associerar en hastighet eller repetition till något som vi uppfattar som ett slående hjärta. Det vi faktiskt hör är det eko som ljudet framkallar inuti bröstkorgen, vilket gör varje hjärtslag inte bara unikt men också relevant för hur vi uppfattar vårt eget inre rum. Vad betyder det att spela in ett sådant intimt ljud och sen spela upp det på offentlig plats? Vad betyder det att placera denna intimitet utomhus, samtidigt som man åter igen invaderar den personliga sfären genom att spela upp dessa ljud med en sådan frekvens och på ett sådant sätt att man inte kan undgå att känna ljudet, inte bara höra det?
*Paul Hegarty. Noise/ Music: A History. Sid 4.
